Jag tänkte lägga in ett inlägg som egentligen är ett kapitel ut en bok. Jag tycker det var bra och inspirerande. kapitelet är ur " Att välja glädje" av Kay pollak.

Ibland verkar det som att det som skrämmer oss allra mest är just vår egen storhet.

Kan du känna igen något av detta:

Du visar tacksamhet och uppskattning för ett jobb någon utfört. Den andra svarar: det var så lite så. Eller du utbrister i glädje att något har så otroligt vackra kläder! Den andra svarar: Den här gamla trasan. Någon ställer en fråga och börjar med att säga: Det här är säkert en väldigt dum fråga, men jag undrar...Du säger uppskattande till en vän att hans barn är så fria, levande och självständiga! Vänner svarar: Då skulle du se hur de bär sig åt hemma.

Varför allt detta förminskande?

Vi förmiskar och omedvetet, förmodligen i ett slags bakvänt försök att skydda oss. Vi ursäktar oss för att andra inte ska få chansen att slå ner på oss. Vi tycks tänka om andra att de är lika rädda för storhet som vi själva är.

Om jag själv först säger "Nu har lilla jag klantat till det igen" Kan jag kanske hoppas att någon säger " Så dåligt är det väll i alla fall inte" . Om jag först " tar ner mig"  undgår jag kanske kritik.

Många av oss blev inte lärda att bejaka vår egen storhet.

Ett sätt att komma bort från vanan att förminska oss själva är att upptäcka tillfällen när vi gör der. Börja lägga märke till det. Bli medvetna om det. Se när andra gör det och sedan också när vi själva gör det. Därefter inse att vi skaffat oss den vanan som ett sätt skyddar oss själva.

Nästa steg är att börja öva oss i att bejaka storheten i oss själva.

Den finska författarinnan Edith Södergran har skrivit:
Det anstår oss inte att göra oss mindre än vi är.

Skriv upp meningen. Ha den på väggen. I väskan. På kaländern. Läs den ofta. Lär dina barn den!

Det är också viktigt att veta:

Först när jag kan se storheten i mig själv
kan jag se storheten i andra.


Hoppas ni alla uppskattar inlägget! //Puss O Kram eran Jenny!